Inom längdskidåkning pratar man ofta om olika ”växlar”. Om du har sett en tv-sändning från en tävling har du kanske hört kommentatorerna nämna att åkarna byter växel. Det är ett sätt att beskriva tekniken, ungefär som på en bil eller cykel, där varje växel är anpassad för en viss fart och terräng. Vilken växel man använder beror både på hastigheten och på åkarens tekniknivå.
En skidåkare med stark överkropp kan staka utan frånskjut längre upp i backen än en svagare åkare. Även snöförhållandena påverkar vilken växel som passar bäst. I trög, kall nysnö glider man långsammare, och en backe där man annars skulle stakat uppför kan istället kräva diagonalåkning.
”Frida Karlsson åker väldigt starkt uppför backen nu och trycker på med treans växel när de andra tvingas gå ner på växel två. Nu grillar hon konkurrenterna hårt för att avgöra loppet!”
Principen är densamma som hos fordon: ju högre växel, desto högre fart. I en brant uppförsbacke använder man den lägsta växeln, medan man utför kan lägga i den högsta och bara glida.
| Klassisk stil | Fristil (skate) | |
|---|---|---|
| Växel 1 | Saxning – används i riktigt branta backar där skidorna annars slinter bakåt. | Ett stavtag på varje ben – bra i branta partier med låg fart. Syns hos flera åkare uppför slalombacken på Tour de Ski. |
| Växel 2 | Diagonalåkning – ”klassikern” där armar och ben jobbar växelvis i uppförsbackar. | Dubbla stavtag med hängsida och retursida samtidigt som benskär – används i lite brantare backar. |
| Växel 3 | Stakning med frånskjut – kombinerar armar och ett kraftigt bentag, bra i flacka partier. | Dubbla stavtag växelvis mot varje benskär – passar i medelflat terräng. |
| Växel 4 | Stakning utan frånskjut – ren armstyrka, snabb på platta spår. Den teknik som långloppsåkare använder hela loppet på stakskidor. | Dubbla stavtag mot vartannat benskär – vanlig i lätt utför eller hög fart på platten. |
| Växel 5 | Fartställning – man står stilla med kroppen hopkurad i utförsbackar. | Skating bara med benen – används i hög fart, ofta utför eller på platten. |
När backen blir brant och fästet sviker används saxning för att ta sig upp. Vinkla skidorna till ett tydligt V, lägg lätt kant, lyft ett ben i taget och för armarna diagonalt. Tryck ifrån med stavarna samtidigt, fördela tyngden helt över till den skida som bär. Begränsa momentet till korta, branta partier eftersom energikravet och pulsen snabbt skjuter i höjden.
Den klassiska stilen där armar och ben arbetar växelvis. Genom att trycka ifrån med en skida i taget och föra motsatt arm framåt får du ett jämnt driv. Nyckeln är tyngdöverföringen – våga lägga hela kroppsvikten på skidan du glider på. Sträck ut stegen, använd höfterna för kraft och avsluta stavtaget med att öppna handen. Denna växel passar bäst i långa, lätt lutande backar eller vid motvind när farten behöver hjälpas upp.
En populär växel för motionärer som vill hitta rytmen under längre turer. Armarna jobbar parallellt medan du trycker ifrån med ett ben åt gången, vilket ger både fart och avlastning. Försök träffa rätt timing: frånskjutet ska komma när stavarna är lodräta mot kroppen. Lås armarna i nedföringen och låt bålmusklerna ta emot kraften när överkroppen fälls framåt.
Tekniken har utvecklats mycket med åren, från raka ben och djupa framåtfällningar till mer dynamiska rörelser. I dag ser man ofta hur åkare går upp på tå och använder benen aktivt för extra kraft i varje tag. Fokusera på att sätta i stavarna långt fram och håll armarna stabila genom hela rörelsen. För bästa effekt ska du driva fram höften och låta kroppsvikten bidra till ett kraftfullt tryck.
Utförsåkning kan kännas som vila men kräver fortfarande rätt position för att vara effektiv. Sänk kroppen genom att böja knäna och håll armarna lätt framför dig för balans. Lägg vikten på hälarna så fästvallan inte bromsar glidet i backen. Vid skarpa svängar eller hög fart får du extra stabilitet genom att stå brett och hålla en låg tyngdpunkt.
Växel 1 används i riktigt branta uppförsbackar där farten blir låg men kraftbehovet högt. Tekniken påminner om saxning i klassisk stil – armar och ben arbetar diagonalt – men här glider du på varje ben. Denna växel syns sällan i världscupen förutom i extrema partier, till exempel Tour de Ski-avslutningen uppför slalombacken.
Detta är standardväxeln i måttliga uppförsbackar. Du sätter i stavarna på vartannat skär, alltid på samma sida – den så kallade hängsidan – medan den andra blir retursida. Kroppsvikten flyttas från hängsidan till retursidan, men glidet blir längst på hängsidan. Hängsidans arm sätts i rakt bakåt medan retursidans arm kommer snett, vilket ger en lägre position. Att kunna byta hängsida är viktigt för att fördela ansträngningen. På norska kallas växeln ofta för enkeldans.
Växel 3 används på flacka eller måttligt branta partier och är energisnål om man behärskar den. Stavarna sätts i för varje bentag, vilket gör rörelsen mer symmetrisk och flytande än i växel 2. Tekniken kräver bra balans – vågar du lägga hela kroppsvikten på en skida i taget får du lång glidfas och hög effektivitet. Bland eliten används växel 3 ofta även i brantare backar. I Sverige kallas den ibland för ”raketen”, och i Norge för dubbeldans.
I växel 4 tar du stavtag som i växel 3 men bara på vartannat skär. Båda benen arbetar mer symmetriskt än i växel 2, vilket ger ett rytmiskt och avslappnat flyt. Växeln används framför allt på platten eller i lätt utför, där farten redan är hög och du vill spara energi. Den är också effektiv i medvind när du inte behöver trycka på lika hårt.
Växel 5 är ren benskejting utan stavtag. Armarna pendlar diagonalt likt en skridskoåkare i full fart. Den används i utförsbackar eller när tempot är så högt att stavar inte behövs. I riktigt snabba partier går man ofta ner i fartställning samtidigt som benen fortsätter skejta för att hålla uppe farten och stabiliteten.
- tips och idéer för bättre längdskidåkning. Vi publicerar köpguider, träningstips och råd kring skidvallning.
Har du förslag och idéer får du gärna kontakta oss på kontakt@langdskidor.se
Integritetspolicy
Här kan du läsa om sajtens integritetspolicy.
